Motion om demokrati, maktdelning, Riksdagen och en omfördelning av partistödet.

Den franske författaren och filosofen Montesquieu formulerade i början på 1700-talet i boken ”Om lagarnas anda” de tankar om demokrati och maktfördelning som gäller ännu i dag och som inspirerade författarna till den amerikanska konstitutionen[1]

 ”Det är demokratin som leder till de bästa villkoren, menar Montesquieu och betonar särskilt jämlikheten. I en demokrati kan tycke för samhället uppstå och detta föder i sin tur preferenser till jämlikhet och enkelhet. ”Makt måste hejda makt”, fastslår Montesquieu efter konstaterat människans benägenhet att missbruka makt. Bland det mest inflytelserika i Om lagarnas anda är den så kallade maktfördelningsläran

Montesquieu delar in makten i en stat i de tre områden:

  1. Den lagstiftande makten.
  2. Den verkställande makten (folkrätten med utrikes- och säkerhetspolitik).
  3. Den dömande makten (civilrätten med tvister och lagbrott).

Dessa tre makter måste vara skilda åt för att förhindra maktmissbruk såväl som erbjuda medborgarna frihet. Är all makt samlad hos en person eller församling finns en utbredd risk för förtryck som kan föra med sig att medborgarnas frihet blir godtycklig. Makten bör således vara uppdelad och de som lagstiftar och verkställer ska också vara från olika samhällsstånd. För att de stiftade lagarna sedan inte förvrängs av en verkställande makt måste domsluten vara förenliga med lagtexten och inte med domarnas egna intressen. På motsvarande vis får inte den lagstiftande makten hindra den verkställande maktens utövning. ”[2]

Den Amerikanska konstitutionen skiljer noga på den lagstiftande makten, den verkställande makten och den dömande makten. Den har bara 26 paragrafer, men räknas ändå som en mycket modern och mycket stark grundlag, vars styrka sätts på prov i dessa dagar där den nuvarande presidenten försöker utmana den dömande makten.

Men hur är det i Sverige? Anne-Marie Pålsson, RUT-avdragets uppfinnare, har suttit i Sveriges Riksdag för Moderata Samlingspartiet i 8 år. Hennes erfarenheter finns dokumenterade i hennes bok: ”Knapptryckarkompaniet. Rapport från Sveriges Riksdag.” [3] Denna min motion grundar sig i stor del till hennes tankar och konstruktiva förslag.

 I Sveriges gamla Grundlag från 1809 fanns maktdelning med när det gällde Riksdagen mot kungamakten.  I Sveriges nuvarande grundlag, Regeringsformen från 1974, missade lagstiftarna detta med maktdelning.

1 kapitlet om Statsskickets grunder:

1§: All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.

Den offentliga makten utövas under lagarna.

4§: Riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel ska användas. Riksdagen granskar rikets styrelse och förvaltning.

§5. Konungen eller drottningen som enligt successionsordningen innehar Sveriges tron är rikets statschef.

§6. Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför Riksdagen.

§8. För rättsskipningen finns domstolar och för den offentliga förvaltningen statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter.

 Och i 3 kapitlet sår det:

1§: Riksdagen utses genom fria hemliga direkta val. Vid sådant valt sker omröstning på parti med möjlighet för väljarna att lämna särskild personröst.

Tidigare var det enmansvalkretsar som gällde. Nu var det partiet som fick röster. Maktdelningen minskade utan att man var medveten om detta. De enskilda riksdagsmännens makt försvann.

1 kap, §4. Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel skall användas.  Så står det i grundlagen, men i verkligheten fungerar det inte så. Riksdagen har nämligen ingen egen möjlighet att stifta någon lag alls eftersom alla verktygen för lagstiftning ligger på regeringskansliet. Riksdagen kan be regeringen stifta en lag som sedan Riksdagen formellt kan godkänna. Men även om en helt enig riksdag ber regeringen om att stifta en viss lag, och regeringen inte har lust, så blir det ingen lag.

Annat är det i t.ex. Norge. Stortinget kan anta en lag en torsdag eftermiddag som träder i kraft fredag morgon. Helt otänkbart i Sverige. Vi har alltså en lagstiftningsordning som i praktiken inte lever upp till grundlagen. Inte heller har Riksdagen egentligen befogenhet att själv bestämma om skatt och hur statens medel skall användas. Även detta bestäms i realiteten av regeringen, dvs statsministern och de olika partiledarna. Riksdagen har bara att rösta ja eller nej till regeringens förslag. Eventuella motförslag kommer från oppositionens partiledare. Endast om det är en minoritetsregering har Riksdagen möjlighet att bestämma en annan budget och skatt och endast om regeringen får en riksdagsmajoritet emot sig. Brukar normalt leda till nyval.

Vi har en Högsta Domstol och en Högsta Förvaltningsdomstol, men vi har ingen Författningsdomstol i Sverige vilket är unikt bland världens rika länder. Jämfört med Australien, Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Japan, Kanada, Korea, Luxemburg, Mexiko, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Polen, Portugal, Schweiz, Slovakien, Spanien, Storbritannien, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ungern, USA, Österrike så har samtliga dessa länder en Författningsdomstol som ser till att nya lagar inte strider mot författningen. Sverige saknar Författningsdomstol! Det enda vi har är ett Lagråd, men regeringen väljer själv om den vill sända lagförslaget till Lagrådet för bedömning, och även om Lagrådet har invändningar så har regeringen ingen skyldighet att rätta sig efter Lagrådets rekommendationer.

Men Sverige sticker ut även i andra avseenden. I andra länder, och i t.ex. EU-parlamentet, har riksdagsmännen egna resurser att sätta sig in i saker och aktivt driva viktiga frågor.  Men det förutsätter att riksdagspartierna får egna ekonomiska resurser. Med pengar följer resurser och makt. Utan pengar inga resurser och ingen makt. I andra Europeiska länder betalas partistödet ut till de enskilda riksdagsledamöterna! Undantaget är Norge, Slovenien och Island. Där betalas det till riksdagspartierna.

Sverige är det jättestora undantaget. Här går allt till de centrala partierna, dvs i realiteten till partiledarna. Jämfört med andra länder får våra partier ovanligt mycket partistöd, samtidigt som öppenheten om varifrån partistödet kommer är ovanligt hemligt. Andra länder är mycket mer öppna om varifrån deras bidrag kommer. 

I Sverige ligger i princip all politisk makt hos partiledarna!  Allra störst makt har naturligtvis Statsministern. Det är en mycket dålig maktdelning eftersom den lagstiftande makten i detta fall är helt beroende av den verkställande makten och de respektive partiledarna. Det är partiledaren som själv utser partiets nyckelpersoner: partisekreteraren, chefen för riksdagskansliet och gruppledaren för riksdagsgruppen. Med det följer kontroll över idéer och utspel, därmed över den politiska dagordningen. Och med den paragraf som ger partiledaren rätt att teckna firma ensam eller tillsammans med partisekreteraren hamnar hela den ekonomiska makten i partiledarens knä.

Det ekonomiska stödet används framför allt till för att köpa tjänster och anställa politiska tjänstemän, inte bara i Riksdagen utan även på det lokala planet.  Eftersom pengar köper lojalitet blir de politiska tjänstemännen lojala mot partiledaren i första hand, och kan ibland vägra att utföra uppgifter som en riksdagsman eller en lokal partimedlem ber om eftersom den påstås ”ligga utanför deras uppgift” eller ”att det inte skulle gynna partiet”. De politiska tjänstemännen vet mycket väl att deras avancemang i hierarkin beror på deras förhållande till partiledaren, och inte hur väl de tjänar partiet på lokal nivå eller i Riksdagen.

När idéutvecklingen sköts av anställda tjänstemän kommer dessa att bestämma dagordningen och med det vara steget före. Om det dessutom krävs ett ögonblickligt beslut så hamnar åhörarna helt i händerna på den som föredrar ett ärende. Ofta är tjänstemännen mycket välutbildade, vilket gör att en aldrig så skicklig politiker med bara en svag formell bildning hamnar i underläge mot en högt utbildad tjänsteman. Om inte detta kunskapsunderläge fanns skulle detta hota tjänstemannens ledande ställning och därmed också partiledarens. Kanske är det därför som det rätt generösa partistödet till riksdagsledamöterna inte betalas ut till dem utan går rakt ner i partiernas kassor. Ty med egna utredningsresurser hade riksdagsledamöterna kunnat bilda sig en egen självständig och välgrundad uppfattning om de olika frågor som de ska behandla och besluta om. Och sannolikt är detta en förklaring till den egendomliga ordning som gäller inte bara i den moderata riksdagsgruppen utan i alla partigrupper - att ledamöter som förfogar över en expertkunskap regelmässigt inte placeras i det utskott där kunskapen ifråga kunde komma till nytta!

Genom att placera ledamöter i andra utskott än där de har en kunskapsmässig fördel utjämnas också kunskapsläget bland ledamöterna. Ingen är mera kunnig än någon annan i utskottsgruppen och kan därför inte på sakmässiga grunder tillskansa sig ett övertag över de andra. Denna kunskapsutjämning är särskilt viktig för kunskapsmässigt svaga men politiskt starka personer, samtidigt som den är farlig eftersom kostsamma beslut utan fackkunskap kan leda till katastrof!

Med varje vald riksdagsledamot följer en penningpåse värd ca. 700 000 kr om året. I stället för att använda pengarna för att stödja ledamoten används de för att köpa den kompetens som riksdagsledamöterna i en annan situation själva skulle ha kunnat bidraga med. Sett i detta perspektiv kan man ställa sig frågan om partierna verkligen behöver riksdagsledamöterna? I varje fall kan frågan ställas om partierna behöver de valdas kompetens, erfarenhet och nätverk?

De enskilda riksdagsmännen har idag ingen makt alls. Deras enda funktion är att trycka på rätt knapp vid voteringar. Eller ”kvitta ut sig” om man inte förmår rösta mot sitt eget samvete. Tjänstemännen i Riksdagen, både de politiska tjänstemännen men även de opolitiska tjänstemännen har mycket mer makt än de enskilda riksdagsmännen. Grundlagens 1 kap. 4§: ”Riksdagen är folkets främsta företrädare” är idag en floskel som är helt tömd på verkligt innehåll.

Väljarnas makt är begränsad. Rätten till medborgarinitiativ, dvs att samla in ett visst antal namnunderskrifter för att kräva en folkomröstning i en viss fråga och som finns i många andra länder finns inte i Sverige. Folkomröstningar som Riksdagen tar initiativ till är enbart rådgivande, ej beslutande, såvida det inte gäller grundlagsändringar.

Väljarnas enda makt är att vart 4:e år rösta på det parti (den partiledare) som de hyser störst förtroende för. Lokala frågor har en undanskymd tillvaro pga. den gemensamma valdagen. Röstetalet i procent påverkar antalet riksdagsledamöter som varje parti får, vilket påverkar antalet knapptryckare i Riksdagen. Vem som bildar regering med vem bestäms i en snäv grupp som i bästa fall omfattar de respektive partistyrelserna. Riksdagsgrupperna tillfrågas sällan eller aldrig. Det enda som är intressant är hur många lydiga knapptryckare som varje riksdagsparti har.

Privata motioner uppskattas inte alls av de olika partiledarna, därom råder allmän enighet. Således avslås rutinmässigt samtliga de tusentals enskilda motioner som varje år lämnas in av riksdagsledamöterna utan närmare motivering, eller motiveringen att de är dåligt underbyggda. Skulle någon enstaka motion gå igenom Riksdagen har Regeringen ingen skyldighet att bry sig om den motionen. Detta är ett stort slöseri med tid!

En partigrupp i Riksdagen är oftast inte en juridisk person. Den har ingen ekonomi. Hela partistödet går till partiorganisationen centralt, som portionerar ut det efter eget gottfinnande. De politiska sekreterarna i Riksdagen är anställda av respektive partikansli och har sin lojalitet ensidigt riktad mot partiledaren.  Riksdagsgruppen, i varje fall inte den moderata, får inte ens välja sin gruppledare själv. Den väljer partiledaren. Lydnad premieras före lojalitet. Detta är en odemokratisk princip. Självklart skall riksdagsgruppen själv ha befogenhet att välja sin egen gruppledare! Partigruppens ställning i olika frågor bör också bestämmas i en sluten votering som utlöses automatiskt, så att man inte som riksdagsledamot stigmatiseras om man begär en votering.

Riksdagsgruppens enda uppgift (i regeringsställning) formulerades av Fredrik Reinfeldt i ett möte med den moderata riksdagsgruppen i juni 2008 inför den uppmärksammade FRA-omröstningen 

-Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och ingenting annat![4]

Så dödas ett politiskt engagemang hos många förväntansfulla riksdagsmän, som plötsligt inser att de har hamnat i ett Knapptryckarkompani där man inte bör ha någon egen åsikt. Följden är maktlösa riksdagsmän utan egna resurser att tränga sig in i de ärenden som de skall besluta om. De politiska tjänstemännen talar om för riksdagsmännen vad de skall tycka och hur de skall trycka.  De - de politiska tjänstemännen - är ofta mycket duktiga och kan räkna med bra jobb på regeringskansliet den dagen partiet kommer i regeringsställning. Kan kanske rentav bli ministrar eftersom de visat sig vara så lydiga partiledaren?

Men det behöver inte vara så!  

Med hänvisning till ovanstående yrkas:

  1.  Att Riksdagen tillförs erforderlig kompetens för att kunna stifta egna lagar
  2. Att en Författningsdomstol inrättas. 
  3. Att intill dess att en Författningsdomstol inrättats, Lagrådet beviljas makten att stoppa lagförslag som strider mot grundlagen.
  4. Att riksdagsgrupperna i Riksdagen registreras som juridiska personer och författningsregleras.  (Denna ordning finns i alla Europas länder med undantag för Sverige, Malta och Schweiz.) 
  5. Att det ekonomiska stödet till riksdagspartierna portioneras ut direkt till ledamöterna. Hur mycket av detta stöd som ska avsättas för gemensamma aktiviteter avgörs av de enskilda riksdagsledamöterna. 
  6. Att de politiska sekreterarna anställs direkt av den enskilde riksdagsledamoten. Med det flyttas sekreterarens lojalitet från partieliten till den enskilda ledamoten.
  7. Att det statliga partistödet utgår till de lokala partiorganisationerna ute i landet, som i sin tur bestämmer hur mycket som skall överlåtas till det centrala partiet. Genom detta flyttas lojaliteten hos de politiska sekreterarna över till att bli lojala med den lokala partiorganisationen.
  8. Att alla partier öppet måste redovisa sina intäkter. Detta för att inte misstankar om korruption skall uppstå.
  9. Att riksdagsgruppens ledare väljs av riksdagsgruppen i en sluten votering. 
  10. Att Stockholmsförbundet antar den här motionen som sin och för den vidare till Moderaternas partistämma. 

[1] Charles de Secondat, baron del la Brède et te Montesquieu: Om lagarnas anda (De l’esprit del lois) - 1721

[2] Wikipedia.se

[3] Anne-Marie Pålsson: Knapptryckarkompaniet. Rapport från Sveriges Riksdag.

Bokförlaget Atlantis AB, 2011.

[4] Knapptryckarkompaniet. sid 27

Här ville Förbundsstyrelsen bifalla att-sats 2 och 3 och skrev också i sitt svar hur viktigt det är med en Författningsdomstol och att Moderaterna drivit detta en längre tid. I övrigt yrkade man avslag. Men under debatten ställde sig en delegat upp och yrkade avslag på hela motionen. Då inträffade det märkliga att Förbundsstyrelsen plötsligt jämkade sig med den delegaten och yrkade också avslag på hela motionen vilket blev stämmans beslut. Jag har i efterhand tillskivit Förbundsstyrelsen och frågat om de verkligen vet vilket beslut de fattade på stämman? Om de verkligen menar att vi inte behvöver någon författningsdomstol i Sverige trots att man i svaret på motionen utförligt talar om vikten av en författningsdomstol i Sverige. Jag har också frågat om de har meddelat den Moderata partiledningen att de nu har ändrat åsikt i Författningsdomstolsfrågan. Något svar har jag inte fått trots att det gått över ett år sedan jag ställde frågan. 

 

Tillbaka till Mina motioner 2017

Tillbaka till Min förstasida